Piste al dente - Sommarskidåkning i Cervinia
Det är sommar i Italien och jag står där i hotellrummet med full skidutrustning på mig. Svetten lackar och strupen är ständigt torr.
-Kom ihåg att dricka mycket de första dagarna, ekar guidens ord i mina öron. Cervinia är Italiens högst belägna by, 2050 möh (jfr Kebnekaise 2096 möh), och nu ska vi upp på nästan 4000 meter och åka skidor. Luften är tunn och den molande huvudvärken försöker jag stävja så gott det går med resorb och alvedon.
I tillägg ska jag också bära juniors prylar. Hans skidor fäster jag på ryggsäcken men pjäxorna får han ta själv då mina händer inte räcker till. Mina hyrskidor är ett par tunga artelleripjäser med 68-midja avsedda för hård pist. Jag är skeptisk och ville helst ha en allmountainskida mellan 80 och 90 mm, men uthyraren stod på sig. -It's a glacier up there... I andra handen har jag mina pjäxor och bådas stavar. Därtill har jag ingen aning om hur mycket extrakläder vi bör ha med oss och tar med alldeles för många plagg ska det visa sig. Min rygga (Salomon MTN 30) är knökfull när vi beger oss av mot kabinbanan som är den första av tre liftar som ska ta oss upp till vintern och glaciären. Men först en svettig golgatavandring i tjugo minuters uppförsbacke.
Juniors nyupptäckta astma gör sig påmind i den tunna luften. Han stannar ofta men klagar inte. Vi byter så han tar stavarna och jag tar hans pjäxor. Det är sommar i Italien och mitt underställ är genomblött av svett. Första vattenflaskan är urdrucken innan vi ens kommit till biljettluckan. Liftkorten för en dag kostar över tusen spänn.
En timme senare är vi ombytta och klara med skidorna på fötterna. Luften här uppe på Plateau Rosa-glaciären är sval och skön. Vi har kommit upp till toppen Testa Grigia (3480 möh) som också utgör gränsen mot Schweiz. På uppmaning har jag passen med mig men det sker ingen kontroll.
Äntligen står vi här och liftarna har precis öppnat för sommarsäsongen. Ja, det var ingen självklarhet och faktum är att det höll på att gå åt helvete redan från början. Tanken hade varit att komma iväg så fort som möjligt efter skolavslutningen, så jag bokade in veckan före midsommar, och först ett par timmar efter att den icke återbetalningsbara handpenningen på fyra lök var betald så insåg jag mitt misstag att liftarna inte ens var öppna då. Jag var en idiot och årets sämsta farsa som bokat en skidresa till en alport med stängda liftar. Snacka om antiklimax. Det var förresten tack vare Junior som bad mig googla fram lite bilder från Cervinia som jag hittade hemsidan om säsongens öppettider.
I ångest och desperation så bokade jag en till resa med en ny handpenning för att inte missa kampanjen som innebar fria trerättersmiddagar på hotellet hela veckan, och med familjerabatten så betydde det att junior i praktiken åkte gratis. Efter en lång röd helg så fick jag tag i STS som var bussiga nog att betala tillbaka handpenningen på den första resan. Jag kunde andas ut. Och Junior som fick frågan om han hellre ville spendera midsommarafton i lövad traktorvagn och dansa små grodorna eller på en flygplats så var svaret enkelt. Sagt och gjort. Vi drog söderut.
Plateau Rosa med Klein Matterhorn i bakgrunden.
Snön är fast och fin på den här höjden. Eller al dente om man så vill. Egentligen är alla pister som är öppna belägna på den schweiziska sidan där backarna vetter norrut. Den enda pisten på den italienska sidan som brukar vara öppen har för lite snö så den är avstängd.
Vi är nästan ensamma här med skidor. De flesta andra som åkt med oss upp i liftarna är vandrare och klättrare som ska upp på Breithorn (4164 möh) som är relativt enkelt att bestiga. Desto bättre för oss. Skiduthyraren hade förresten rätt, de tunga pistlokomotiven under mina pjäxor kommer verkligen till sin rätt här i den kompakta snön. Men just den lyckan ska inte bestå så länge. Den redan högt stående junisolen kommer snart att göra glaciären till en hög med snömos.
Snön utanför pisterna har en nyans av beige som är inblåst sand från Sahara. Fenomenet sker varje år och syns ännu tydligare i det här inlägget från Sportgastein: Sandstorm över Alperna (mars 2022).
Plateau Rosa är som sagt en glaciärplatå med långa flacka partier och i ärlighetens namn så är skidåkningen ner mot dalstationen Trockener Steg (2939 möh) inte mycket att jubla för. Ja, förutom utsikten då på vår vänstra sida där det majestätiska Matterhorn tornar upp sig och gör oss sällskap hela vägen ner.
Backen är bra i början när pisten är röd men sedan är det störtlopp som gäller för att ta sig fram, och ju längre ner vi kommer desto varmare och tyngre blir snön. Gondolliften Matterhorn Glacier Ride 1 som är världens högsta kommer dock att ta oss från vårslasket ända upp till Klein Matterhorn (3883 möh) där vintern fortfarande råder.
A room with a view...
Liften är effektiv och förflyttar oss 100 höjdmeter i minuten. Under oss flyter den urgamla frusna glaciärfloden fram men den för bokstavligt talat en tynande tillvaro. Liften släpper av oss i en grottöppning och en gångtunnel tar oss igenom till andra sidan där Breithornplatån breder ut sig.
En blågrön backe och en ankarlift tar oss upp till toppen Gobba di Rollin (3899 möh) som är det absolut högsta vi kommer. Det är knallblå himmel, svag bris och en magnifik utsikt över de schweiziska, italienska, och till och med de franska Alperna långt i fjärran i väster. Vi har verkligen prickat in rätt dag att komma hit.
Jag står där och är helt lyrisk och lycklig och försöker ta in det jag ser, men Junior har inte tid med sådant trams. Han drar iväg direkt och börjar spela in en tiktok-video medan han cruisar ner för den första flacken. Här uppe är snön skarpare. Det har nog varit minusgrader under natten. Det är på gränsen till isigt, men snön kommer att ändra karaktär hela dagen, beroende på tidpunkt och höjd.
När vi viker av den blåa pisten 86 och ner på den röda nr 85 så blir det äntligen lite ordentlig skidåkning med en riktig backe. Vid just det här partiet är snön och lutningen som bäst men det varar kanske i bara 300 höjdmeter innan vi är nere på Plateau Rosas flacka partier igen. Med facit i hand så är det mycket skrik för lite päls om man nu bara ska bedöma skidåkningen i sig själv. Men omgivningarna och allt annat kompenserar upp hela upplevelsen och det är verkligen halleluja moment att vara här. Junior rör sig självsäkert i backen och åker obehindrat ner för de brantare partierna och bryr sig inte nämnvärt om vart jag befinner mig, även om jag alltid försöker hålla honom framför mig så att jag har koll om han kraschar.
Matterhorn Glacier Paradise. Pist nr 85.
Det tar cirka en timme att åka ett varv och efter två vändor gör vi misstaget att lägga över 40 dyrbara minuter på en medioker men välbehövlig lunch. Dyrbara i två avseenden; dels för att den var smälldyr, 45 Euro (=530 SEK) för en microvärmd lasagne av skolbespisningssnitt samt en kallmanglad schnitzelkopia med återuppvärmda och hårda pommes. Två flaskor vatten och träbestick ingick ska tilläggas. Men framför allt dyrbara minuter eftersom snön nu nästan var helt oåkbar nedanför Testa Grigia som mest bestod av slaskpucklar. Mina 68 mm hyrskidor bar ingenting utan skar ner som järnspett i slushen. Skulle haft ett par allmountain ändå.
Highway to Helvetia...
Nere vid Trockener var slushen lika djup som Juniors pjäxor. Jag tyckte synd om honom, men nu var vi tvungna att kämpa oss upp och fram till gondolen. Först skate, sedan stakning, sedan gåklamp för att till sist ta av sig skidorna och pjäxklydda den sista biten. Jag gav honom en puff astmagas och pulsade sedan genom slasket med all vår skidutrustning under armarna. Glaciärsolen brände obarmhärtigt i nacken och jag hade nog aldrig längtat efter en kall öl så mycket.
På höjden från Klein Matterhorn, eller Piccolo Cervino som det heter på italienska, var det i alla fall fortfarande acceptabelt före tyckte jag, och vi fick ett godkänt sista åk. Det gäller förresten att hinna med sista liften upp från Schweiz, annars blir det att ta sig ner till Zermatt och ta en svindyr taxi för cirka 6000 SEK för att ta sig runt hela bergmassivet till Cervinia. Men det finns också ett loserhotell längre ner i backen som härbärgerar skidåkare som fastnat på fel sida, om man nu inte bums måste tillbaka till Italien samma dag.
Sista åket. Pist 85/90 ner mot Testa Grigia till vänster. Matterhorn i bakgrunden.
Eftersom den italienska sidan var avstängd så var vi tvungna att göra en sista kraftansträngning och det var att pjäxtrampa upp i snömoset till kabinbanans toppstation. Skidorna kändes som bly på mina axlar och hjärnan höll på att smälta bort under hjälmen. Just då var jag rätt så övertygad om att det inte skulle bli någon mer skidåkning den veckan. I ett svagt moment tyckte jag att det kostade mer än det smakade och när vi väl var nere i Cervinia igen så kändes det som om jag genomfört en svensk klassiker på en och samma dag. Som tur var så skulle den känslan gå över.
-Vänta, jag ska bara lägga mig ner och vila några timmar...
Det hade varit så intensivt och många intryck under dagen att jag faktiskt hade glömt av att jag genomfört åkdag nummer 50 den här säsongen. Junior kan räkna ihop precis hälften, alltså 25 dagar. Antal åkdagar var väl egentligen inte så viktigt, men alla nya backar och platser som vi fått uppleva tack vare den här utmaningen har ju varit helt otroligt. Förhoppningsvis har vi blivit lite bättre skidåkare också.
Överdragsbyxor byttes mot shorts och den kalla ölen på Casa Montana mittemot Hotel Marmore har aldrig smakat bättre. Definitionen av La dolce vita.
Viva Italia!