Taste Like Chicken

För att undvika sommarens mest omskrivna flaskhals så hade jag kommit på den briljanta idén att ta passagerarfärjan från Gedser till Rostock, och vidare till Berlin därifrån. Det var ju som raka spåret så att säga. Nu låg ju den lösningen ganska nära till hands då vi redan befann oss i krokarna, men eftersom tågtrafiken upphörde för många år sedan (-95?) så är det lätt att glömma den här rutten när man planerar sin tågluff ner mot kontinenten. Så här är ett tips för alla som har missat att det är obligatorisk platsbokning på sträckan Köpenhamn-Hamburg och nu står och grinar på en perrong på Københavns Hovedbanegård. Tar man den här rutten så behövs inte en endaste platsbokning mellan Köpenhamn och Berlin. Tåg till Nyköbing Falster går det två i timmen, och sedan är det att ta bussen därifrån till Gedser, men de går varje timme. Färjan går varannan timme och så även de snabbaste tågen till Berlin (samt några till med omvägar och byten). På det här sättet går det alltså att helt spontant att lämna Köpenhamn på morgonen och redan samma eftermiddag befinna sig i Berlin. Den effektiva körtiden är faktiskt bara 6,5 timme.

 

 

   

 

Kommer man som fotpassagerare till färjan så går det inte att förboka sin biljett, utan den köper man i en automat i terminalen strax innan avgång. Priset för en vuxen under högsäsong är 270 SEK, och hälften för juniorer. Terminalen i Gedser verkade för övrigt helt obemannad vad jag kunde se. Ja, nästan helt folktom på fotpassagerare också. Vid avgång kunde jag räkna ihop totalt 6 landgångsresenärer, inklusive oss själva. Jag bröt isen och frågade ett par danskar om de kände till logistiken i Rostock då färjeterminalen ligger en bra bit från själva tågstationen. Nu hade jag visserligen läst på och visste att det var buss och spårvagn som gällde, men jag var ute efter att skaffa lite tillfälliga vänner som kunde tänka sig att dela på en taxi in till stan. Snart hade vi alla (jag, Junior, det danska pensionärsparet, en akterseglad tysk snedseglare, samt en skäggig trubadur från Lolland) snackat ihop oss och bestämt träff efter färjeturen. Vi åkte således gemensamt i en minibuss in till Rostock Hauptbahnhof där vi skingrades för vinden. 50 Euro för taxin (20 min), så en svensk hundring per skalle ungefär (junior åkte gratis) var helt klart värt det för att slippa uslas i kollektivtrafiken (45 min).

 

   

 

Sträckan Rostock-Berlin var ett av de tågen där vi inte bokat platsbiljett så jag var lite orolig om det skulle vara fullt och vi skulle få lägga oss på hatthyllan, men det var hur lugnt som helst på tåget. Eftersom vi nu anlänt Tyskland så var det munskydd på i kollektivtrafiken som gällde, och det var ett orosmoment, både för egen del, men mest huruvida Junior skulle acceptera att sitta på tåget och andas genom ett kaffefilter. Oron var dock obefogad, han hade inga problem alls med munskyddet och tyckte i början att det var lite coolt också eftersom de var svarta och han såg ut som en gangster. Jag själv fuskade så mycket jag kunde på alla tåg, och drog ner munskyddet och andades genom näsan. Dessutom så är det tillåtet att ta av det så länge man äter, så vill man optimera/missbruka det så kallade kryphålet för kakhålet så är det ju bara att sitta och äta så långsamt och utdraget som det bara går. Det är ändå ingen som bryr sig, varken konduktör eller andra passagerare. Jag såg folk på både tåg och tunnelbana som fullständigt ignorerade kravet på munskydd.

 

Berlin Hauptbahnhof är ett skrytbygge i fem våningar, faktiskt största stationsbyggnaden i Europa, och påminner snarare om en flygplats än en tågstation. Vi tog oss snabbt från bottenvåningen upp till toppen där U-bahn tog oss vidare till vårt hotell vid Alexanderplatz.

 

 

 

Vi får ett rum nästan högst upp på Park Inn by Radisson. Utsikt mot det 368 meter höga TV-tornet, alltså det östtyska prestigebygget med sovjetisk sputnikinspiration. Antar att priviligerade östtyskar kunde åka upp där och spana ner på och drömma om Västberlin. Hittills har väl cirka 100 miljoner människor besökt tornet. Jag tänker inte bli en av dem, utan har istället siktet inställt på en vietnamesisk restaurang i närheten som Tripadvisor har tipsat om.

 

På vägen dit så noterar vi att det ligger en person i en plantering intill trottoaren och Junior frågar om det är en hemlös. Det är det nog svarar jag. Han undrar om vi inte kan ta med henne till vårt hotellrum och låta henne sova där istället. Jag säger något om att man inte får ta med okända personer in på hotellet hur som helst, men att det var en otroligt fin tanke av honom. Han är så godhjärtad och jag är så kallsinnig.

 

   

 

Madami - Mom's Vietnamese Kitchen, verkar precis ha öppnat när vi kommer. Utanför sitter någon gäst och röker med den vietnamesiske servitören. Han ser butter ut och verkar inte ett dugg glad åt att se oss. Det är en dålig start. Jag frågar om det är öppet och han nickar till svar. Menyn är svårläst och saknar bilder på anrättningarna. Det är synd, en bild säger mer än tusen ord i en asiatisk meny. Texten är minimal och rätterna många och jag tänker nästan ge upp. Servicenivån är hittills under all kritik och det är bara hungern och Tripadvisor som håller mig kvar. Den här syltan ligger ändå på topp 100 av nästan 6000 restauranger i Berlin. Jag gör en sista kraftansträngning att skumma igenom den digra menyn och beställer till sist något jag hyfsat känner igen. När maten väl kommer in så lyser jag upp, jag ser direkt att det här är lagat med kärlek och vet redan innan jag provat att det kommer smaka alldeles himmelskt. Vi blir inte besvikna, det här var en riktig fullträff och perfekt avrundning på dagen. Allt var förlåtet vid första tuggan.

 

På vägen därifrån öppnar sig himlen och regnet fullkomligt vräker ner. Vi springer omkring som yra höns runt Alexanderplatz för att söka skydd men lyckas inget vidare. Vi blir genomblöta men det gör inget, vi är mätta och glada och nu känns det som om vårt tågäventyr har börjat på riktigt.

 

 

Länk till alla inlägg i kategorin Interrail 2022