Taste Like Chicken

"Can you drink?" Frågan är öppen och undrande, om jag tillfrisknat så pass att vi kan dela några öl.

"Can you drink?" Min fråga är retorisk och ifrågasättande, eftersom det är han som kör.

 

Det är min nya svåger som ställt frågan. Nu är det inte så att vi på något sätt saknar nyktra alternativ i bilen. Både Hjärter dam och ingenjörens blivande fru har båda körkort, men det är som om det är helt irrelevant i det här fallet.

Vi har tidigare på dagen blivit hämtade i Bangkoks utkanter, på det enorma köpcentret Mega Bangna, där även IKEA (inlägg -12) ligger och där jag som stolt kulturbärare av det svenska exportundret köpt knäckebröd, blåbärssylt och pepparkakor som gåva till dem. Även när vi skulle hem till byn så hade vi blivit hämtade i Bangkok och det känns som om jag blivit uppgraderad till någon slags thailändsk gräddfil där jag hela tiden blir skjutsad, bjuden och omhändertagen.

 

Tada Park, ett gated community med omkring 300 hus innanför murarna. Thailändsk övre medelklass. Jag studsar på summan när Hjärter dam berättar vilken månadslön hennes bror har. Jag räknar om och jämför med svenska löner. Det blir astronomiska skillnader när man väger in den minimala inkomstskatten och hur billigt man kan leva i Thailand. Inkomstklyftorna är enorma och Thailand är på intet sätt något jämlikt samhälle. Alla har sin plats på samhällsstegen och man skulle faktiskt kunna rangordna varenda thailändare utifrån titel, utbildning, förmögenhet, inkomst, familj, och inte minst kön och ålder där gammal man är äldst. Utifrån detta är det också lättare att förstå vem som också kör bilen en kväll som denna.

 

 

Det är kvällens middag som är målet och restaurangen ligger ett par mil från deras hus. En trafikerad korsning någonstans utanför Rayong, långt från turiststråken och som enda farang på stället får jag mångas blickar på mig. Maten är som vanligt utsökt när man får den thailändska gräddfilen till de rätta ställena. Det är jämförelsevis billigt och vi frossar och beställer in mer mat än vi orkar äta upp. Vi sköljer ned med stora Leo och innan vi sätter oss i bilen igen så räknar jag flaskorna på bordet. Det blir ungefär fyra vanliga starköl var, vilket här betraktas som en lugn och nykter kväll och inga problem att köra alltså. Det konstiga är att jag inte ens ifrågasätter det nu, men Hjärter dam läser av mitt kroppsspråk och påminner mig om att i Sverige är det fortfarande tillåtet att snacka i mobilen medan man kör över någon stackare på ett övergångsställe och fortsätter vidare ner i diket, så länge man bara är nykter under själva mejandet.

 

Deras hus i Tada Park är modernt och bara tre år gammalt och skulle vid en första anblick kunna vara en svensk bostad. Men den tydligaste skillnaden är dock köket vilket är alldeles för litet i proportion till resten av husytan, men förklaringen är enkel. Man äter oftast ute på restaurang, även frukost, och bara när man inte orkar åka iväg så lagar man mat hemma. Alltså raka motsatsen till svenska vanor där man beställer pizza när man inte orkar laga mat hemma. Thailändska kylskåp används oftast till att hålla läsken kall, och i frysen har man isbitar till läsken och knappast flera liter lingon eller någon älgstek som legat tre år för länge.

Den största konsumenten av gåvorna från Ikea blir som väntat jag själv, men knäckebrödet är redan efter en dag mjukt och motbjudande pga luftfuktigheten, trots att jag förvarat det i kylen. Pepparkakorna funkar dock bättre som mjukvara.

 

Hela hennes familj är oerhört generös och mina förutfattade meningar om att alla thailändare är gnidna och själviska omkullkastas gång på gång. Som häromdagen efter vi ätit frukost ute och inför ett besök till ett tempel i närheten så svängde vi in till en matgrossist där Hjärter dam och hennes bror köpte massa varor för att skänka till de fattiga barnen uppe i Isanprovinsen . Eller som när vi var på marknaden och det satt en hemlös äldre man utan skor i närheten av våran bil. Innan vi åkte vidare på våran roadtrip så gick ingenjören iväg och köpte lite mat till honom och hjärter dam gick också till bilen och hämtade en stor flaska vatten och gav honom även påsen med mandariner som vi precis köpt. 

 

 

 

Eftersom de gör allt för att jag ska känna mig som en kung så tyckte de att vi skulle dra till havet - eftersom jag gillar havet - även om det skulle ta över två timmar i anspråk att komma fram. Faktum är att vi inte haft blå himmel eller knappt sett solen sedan vi landade i Thailand för snart tre veckor sedan. Till slut kom vi fram till Mae Phim Beach som ligger en bit öster om Ko Samet och jag kände hur havet sög tag i mig och gjorde mig frisk. Det var helt perfekta förhållanden enligt mig. Fläktande vindar och en sådan där disig himmel som skyddar från solens starkaste strålar. Efter ännu ett matfrossande som jag omöjligt fick betala, och en stor Chang så kastade jag av mig shorts och t-shirt och sprang ut och kastade mig i vågorna. Så oerhört befriande efter två veckors trafikkaos och regntunga skyar i Bangkok. Havet som helande kraft. Man blir aldrig för gammal för att uppskatta det. Medan de andra satt kvar under parasollerna med sina  smarta telefoner så njöt jag för mig själv där vågorna bröts. En stunds filosoferande och egentid. Det är fortfarande lågsäsong och nästan inget folk på stranden. Jag såg bara en till farang där, som antagligen var fastboende efterom han hade hunden med sig. Mae Phim har annars blivit ett tillhåll för svenskar som köper hus i Thailand på äldre dagar, och stranden är lång och perfekt för promenader.

 

 

 

 

 

 

 

Dödssynden frosseri är något jag är en stor anhängare av i Thailands aldrig sinande utbud av god mat. Tyvärr så har jag tappat karaktären vad gäller motionen vilket gör att jag mer och mer börjar känna mig som ett riktigt gödsvin, men det är för jävla varmt för att ut och powerwalka här. Kanske någon kan skicka hit ett par dojor i storlek 43.