Enkelbiljett till Paradiset

I inlägget  Rapport från Lanta... skrev jag några rader om att skita i allt och dra, men glömde att nämna en herre som faktiskt gjorde det.

 

Hur många har inte drömt om, eller i alla fall pratat om att säga upp sig från sitt pissiga jobb, sälja allt man äger och har och bara dra ifrån det eviga mörkret hemma i Sverige, med endast en enkelbiljett och tandborsten i bakfickan. Nästan ingen gör verklighet av sina tankar.

 

 
 

Det var en sen kväll på Nature House. Jag tror det var i februari eller mars. Jag satt och pratade med andra gäster när en farang med en thaitjej på moppen svänger upp och parkerar på gruset framför receptionsdisken. Han såg helt klart svensk ut och ville nog köpa snus hann jag tänka innan han började prata med mig.

 

“Hej. Jag vet mycket väl vem du är. Jag har både sett i tidningen hemma och så har vi gemensamma bekanta också, även om du nog inte vet vem jag är.” började han.

“Åh fan. Är du moring alltså?”replikerade jag.

 

Anders som han hette satte sig ner och började berätta sin historia. Han hade sålt av allt hemma och sagt upp sig från en av Moras största arbetsgivare. Kranfabriken ute i Östnor. Inte undra på att vi hade gemensamma bekanta. Alla moringar känner folk som jobbar där. Men nu var det färdigjobbat alltså. Ett fullt bankkonto och en enkelbiljett till Ko Lanta var vad som återstod.


“Men du har väl kvar en fäbodstuga i alla fall?” försökte jag.

“Nä…Sålt rubbet.”


Bränt alla skepp alltså. Ingen backup eller plan B. Ganska vågat tyckte jag nog. Total frihet och beundransvärt på ett sätt. Många skulle nog säga dumdristigt. Själv visste jag inte på vilket ben jag skulle stå. Någonting dök upp och vi var tvungna att avsluta, men jag lovade att söka upp honom vid tillfälle på Lanta Palace där han skulle hålla till framöver. Jag ville gärna höra mer om immigrantens framtidsplaner.

 

Välkänd logga...

 

Säsongen rullade på och inte förrän i april när Lanta började avfolkas och tivolit tystnat så tog jag moppen upp till Lanta Palace för att se hur det gick för Anders. Han hade ännu inte kommit på vad han skulle pyssla med, men jag föreslog att ta en thaikurs på språkskolan upp på Long Beach. Ska man bo och verka i Thailand så hjälper det till att kunna språket lite. Om inte annat en lämplig sysselsättning under lågsäsongen som annars kan vara mördande tråkig här. Det mesta är stängt och folk sitter bara och glor på regnet i flera månader.

Oavsett så tar pengarna slut en vacker dag och man kan inte leva på luft. Inte ens i paradiset. Man måste ha en försörjning.


Det sista jag såg av honom förra säsongen var faktiskt under tsunamivarningen uppe på kullen hos Ammy där det samlats massa folk pga. evakueringen av Klong Nin. Men det var så rörigt där, och i mitt huvud, så det blev aldrig tid att prata vidare med honom då.

 

 
När jag nu återkom till Lanta så var det med stor nyfikenhet jag sökte upp Anders igen. Jag hade i och för sig  hört ett rykte om någon resort och ville kolla upp hur det låg till med allt. Efter ett par försök så hittade jag honom på Lanta Palace där hans sambo jobbar. Och visst stämde det till viss mån. Han har nu arrenderat baren på nya resorten mittemot Cook Kai, alltså samma resort som jag hade hört talas om och skrivit om tidigare. Redan i slutet på förra säsongen hörde jag ryktet om att ägarna ville sälja eller arrendera ut stället, innan det ens hade blivit färdigbyggt.
 
 
 

Peace & Paradise Resort kommer stället att heta, och när jag åkte dit och studerade närmare fick jag bara positiva vibbar. Det ligger förresten bara ett stenkast från Nature. Även om det fortfarande är en byggarbetsplats så tror jag att det kommer att gå bra för Anders. Baren vetter fint mot stranden och är omgärdat av rummen som ligger i en halvcirkel runtom. Och när jag fick höra priset på arrendet så tyckte jag att det lät som ett riktigt klipp. Så pass att även om de ekonomiska överraskningarna - som säkert som amen i kyrkan kommer att dyka upp - blir lika höga som själva arrendet så finns det ingen anledning att sätta sig ner på stranden och börja grina.


Ekonomiska smällar råkar alla ut för. Jag har inte hört talas om en endaste farang som kommer hit till Thailand och sökt lyckan som inte fått en massa oväntade kostnader. Jag är inget undantag, jag fick också min beskärda del, även om jag kom lindrigt undan med facit i hand. Kan läsas i de här inläggen från oktober förra året.

 

 

Jag ser fram emot att sätta mig på den nya baren på Peace & Paradise och ta en kall Chang och se solen sänka sig i det Andamanska havet. Jag tror det kommer bli jäkligt mysigt där bara bygget är klart. Jag hoppas nu bara att byggherren inte kommer att besudla resorten med de där vita kalla lågenergilamporna, utan hellre väljer de gula som ger ett betydligt behagligare sken. 

 

 
 

Att jag här väljer en version med Boney M har en speciell orsak. Varje dag under hela förra säsongen så spelades Boney M på repeat om och om igen inne på Miami Massage som var min närmaste granne på Nature House. Vid ytterst få tillfällen så varvades musiken med lite sådan där thailändsk pling-plong uppe från Isaanprovinsen. Men så fort jag hör Boney M nu så får jag starka men positiva flashbacks från förra säsongen. Mae som drev massagen och minimarten var en färgstark personlighet och jag har en massa anekdoter därifrån som jag tänkt sätta ihop i ett inlägg. Det kommer nog längre fram.

 

Glöm nu inte att besöka Peace & Paradise om ni kommer till Ko Lanta i vinter.

#1 - - Björn Friström:

För mig är Thailand ett skitluktande ställe där alla försöker lura av en stålarna på ett eller annat sätt. Ditt Thailand är betydligt trevligare och du skriver fantastiskt bra i vanlig ordning. Blir sugen på att åka dit igen, trots skitlukt och banditer.

#2 - - Frank:

Du får välja något annat än Phuket nästa gång Björn. Mitt Thailand luktar gott. För det mesta...