Det Krackelerade Paradiset

(forts. från förra inlägget.)

 

“..Men är det inte du som är…Nature House?” frågade hon. 

“VA? Jo, men hur kan du veta det?” Jag vände mig om och tittade storögt på kvinnan i baksätet.

“Wow Katrin, vi har en kändis i bilen!” sa Lisa till sin väninna.

 

Jag växte flera decimeter av vetskapen att någon utifrån som jag aldrig träffat och inte heller hade varit min gäst ändå kopplade ihop mitt namn och ursprung med hotellet på Lanta. Det kändes som om jag var någon. Det gjorde hela min dag och mitt dåliga humör var helt bortblåst. Det där var precis vad jag behövde. Vi pratade på om allt möjligt och vi närmade oss snabbt första färjan till Lanta. Den positiva känslan tynade sakta bort inom mig och oron över framkomsten började bubbla igen. Jag var dock tacksam över sällskapet som kvinnorna bjudit på. De spred en positiv energi.

 

På första färjan klev vi ur och stod och pratade tillsammans, men efter en stund så var jag tvungen att gå ifrån och rensa skallen lite. Jag klev under bommen och ställde mig längst fram på landgångspråmen. Tog några bilder och såg Lanta Noi komma allt närmare. (när jag kollade på bilderna efteråt inser jag hur ofokuserad jag varit eftersom jag missat det uppenbara. Bilen som stod framför oss på färjan känner jag igen mycket mycket väl men har ändå inte noterat där och då)

 

 

Alltid förr när man närmat sig Lanta har det varit en underbar känsla. Den här gången var det annorlunda. Det låg så mycket och vibrerade i luften. Jag avskyr den där sentimentaliteten hos mig själv. Att man bums ska klamra sig fast vid gamla goda minnen och lyckostunder. Ett patetiskt halmstrå som man vägrar släppa taget om. Förnekelse av det man inte vill se. Men så inser man att livet är hårt och brutalt och det tar inte hänsyn till några känslor. Kvällen var fin och det knöt sig i bröstet på mig. Jag stod kvar på pråmen under resten av överfarten. Jag visste att jag var tvungen att mangla den här skiten en gång till innan jag kunde bli fri.

 

Jag gick tillbaka och satt mig i bilen. Efter ett tag var vi på Lanta. Under sen skymning passerade vi Saladan, Klong Dao, Long Beach och vidare ner mot Klong Nin. De trevliga kvinnorna som skulle bo på Miami hade fått en kortversion av mitt tidigare liv på ön och märkte så klart av min obalans. En av dem lade en hand på min axel och sade lugnt att allt kommer att bli bra. När vi närmade oss och jag såg Nature House hade det hunnit bli mörkt och det är svårt att beskriva vad jag kände när vi passerade.

Den första jag såg när klev ur taxin på Nature Beach var min lilla ögonsten Alina och jag sprang direkt fram och lyfte upp henne och snurrade henne i luften och pussade på henne. O papa frang maa leao.

 

 
 

Efter att ha fått ett rum för första natten så blev det en runda för att säga hej till alla jag kände. Mae på Miami Massage bredvid Nature House gav mig en lång kram och sa att det inte alls var samma sak i år när inte jag drev hotellet. Hälsningsfraserna var över och jag gick till Nature House. Aom var inte där som tur var, så jag kunde gå runt i lugn och ro och känna in stället och jag fick bara positiva vibbar. De hade gjort så fint där med växter och allt. Ett nytt tak över restaurangen hade de fixat, och även tolatten. Det var faktiskt mysigare nu än när jag hade det. Men helt torrlagt eftersom det nu var mussedrivet, så vare sig  Chang eller Singha fanns att uppbringa. Men jag ville bo där, det kändes helt rätt. Jag träffade en tjej från Schweiz som berättade att det var halvfullt och hon betalade endast 700 baht per natt. Jag skulle gå dit och prata med Aom nästa morgon och höra vilken deal jag skulle kunna få. Jag hade bestämt mig. Nature House skulle bli mitt hem den närmsta tiden. Kanske resten av året.

 

När jag släckte lampan vid midnatt i rum V1, vilket jävla skitrum förresten, så slocknade jag omedelbart. Jag var helt matt efter dagens alla intryck. Näringsbrist hann jag tänka. Magen ville inte bli bättre.

 

Jag vaknar. Det är mörkt. Tittar på klockan och inser att jag bara sovit i fyra timmar. Det är omöjligt att somna om igen. Jag lyssnar på vågornas lugnande ljud som bara avbryts av AC:n som slår på och av med jämna mellanrum. Klockan fem drar minareten igång. Jag hade alltid gillat att lyssna på det avlägsna ljudet från böneuroparen. Jag gick ut på takterrassen i mörkret och såg att det var stjärnklart. Det var ljummet i luften. Tillsammans med palmernas vajande och vågornas brus så utgjorde det en perfekt bild av paradiset. En illusion så klart. Ytan hade krackelerat. Det skulle också bli bekräftat några timmar senare. Jag gick och lade mig igen. Låg och stirrade i taket fram till gryningen klockan sex då jag gick ner på stranden. Bara jag och hundarna var vakna.

 

 

Jag gick upp till tsunamitornet och vände och kollade in resorternas renoveringar efter tidvattenvågen i juni och försökte komma på var de begravt valhajen som strandade för någon månad sedan. När jag kom tillbaka efter någon timme hade Nature börjat vakna till liv. Jag lånade en moppe av Nee och drog till korsningen och köpte kyckling och sticky rice. Först stannade jag utanför Nature House där jag såg Aom ute vid vägen. Jag hälsade och berömde henne för att hon gjort så fint med allting och sade att jag nog ville bo där några veckor, kanske ett par månader. “Mai roo” (vet inte) svarade hon med sitt inställsamma leende. Vadå mai roo tänkte jag. Jag bad henne tänka på det en stund, om ett pris och så medan jag stack iväg och köpte frukost. Hon tyckte att jag kunde köpa frukost av henne lika gärna och jag sa att det hinner jag nog med flera gånger framöver. Hon log falskt. Jag blev illa till mods och åkte vidare.

 

Intog frukosten på Nature Beach och lade upp min taktik inför förhandlingarna med Aom. Under tiden studerade jag förändringarna i och runt restaurangen efter vågen. Jag tyckte inte att det hade blivit till det bättre. Golvet var nu en gjuten betongsula och tygerna i taket var borta. Inte så mysigt kanske. Jag hade en massa synpunkter på de senaste årens ingrepp, men hade egentligen ingenting med det att göra, så jag höll tyst. Däremot var jag imponerad av hur de fått till det i restaurangen på Nature House. Jag gick dit full av positiv energi, och det var ju kul så länge det varade.

 

Det tog inte många minuter. Det skar sig ganska direkt med Aom, som alltså är ingift fru nummer två till ägaren. Jag sa att jag ville ha ett pris för en månad, men att jag kanske stannade upp till två om vi kom överens. Hon log sitt falska leende och började blippa på miniräknaren och höll upp. Jag förklarade på ett trevligt sätt att det där inte var något reducerat pris för en long-term-staying. Hon var snabb att påminna mig om förra säsongen när hennes familj skulle komma och bo ett par nätter. Jag förklarade att hon faktiskt hade fått thaipriset av Nancy och att de var fyra stycken i rummet och bara stannat två nätter. Dessutom hade de ställt sig och eldat på loftgången så det gick inte att jämföra.

 

Jag sträckte ut en hand och förklarade vidare att jag kunde hjälpa henne att tjäna pengar. Att jag kunde ta dit alla mina gäster från förra året som ringt och mailat mig om var de ska bo i år,. Jag hade mandat att styra folk både hit och dit. Om jag sade åt dem att bo på Nature House så skulle de göra det. Jag kunde lika gärna rekommendera Nature Beach eller Paragon , eller varför inte svenskägda Papillon uppe på Long Beach också för den delen. Norska långliggarna kommer spendera upp till 100 000 jävla baht här om jag bara säger åt dem att bo här. “If you scratch my back…” Förstår du inte sambandet mellan orsak och verkan? Om du ger mig en bra deal så kommer du tjäna in pengarna flera gånger om. Jag hade redan börjat tröttna. Hon blippade fram nya siffror och skulle visa hur mycket hon var tvungen att betala banken varje månad. Den varianten kände jag igen sedan förr. Du, jag kan räkna till en jävla miljard på thai, så du behöver inte visa med miniräknaren om hur många nollor det handlar om och jag tycker inte ett dugg synd om dig kan jag tala om. Naturligtvis var jag lugn och sansad på ytan här. Jai yen vs. Jai ron.

 

Det gäller att inte brusa upp och förlora ansikte och respekt och allt det där. Jag gjorde mitt bästa. Vidare förklarade hon att hon snart skulle höja till 2000 baht för rummen. Men kära lilla vän tänkte jag, och sa att det kan du nog inte göra, du har ju bara tre rum uthyrda nu för 700 baht, och en gäst är på väg att checka ut. “I have many travel agency”. Ja men så bra då. Hon höll på att tricksa hur länge som helst och skulle ringa ägaren och jag skulle komma tillbaka i eftermiddag för att få ett pris. Jag talade om för henne att om hon ville bli en duktig affärskvinna så kunde hon inte hålla på så här och tala om för eventuella gäster att de kunde komma tillbaka senare, för då hade de redan hunnit checka in någon annanstans. Någonstans här så dog hela tanken om Nature House och jag ville inte längre bo där, än mindre hjälpa henne med några gäster. Det illa dolda falska leendet från henne stod mig ända upp i halsen. Jag gick irriterad därifrån.

 

Så nu var det väl bara att göra en deal med Nature Beach istället. Jag uttryckte mina önskemål för Nee om en B-bungalow med AC och ny säng. Tyvärr så var det mycket bokat och jag skulle vara tvungen att flytta runt lite i så fall. Hm, ok, lite jobbigt, men vilket pris är det som gäller om jag stannar året ut frågade jag. Att flytta ett par gånger är ju inga problem, bara det inte blir för ofta. Men så kom det där oerhört uttröttande “I have to ask my sister” Jag orkade inte höra den där meningen en gång till. Men älskade Nee, du har jobbat här varje dag från morgon till kväll i hela ditt liv, du behöver inte fråga din storasyster om vilket pris jag, “din bror”, ska betala. Förresten ska jag hälsa från skånepågen att det sista han vill höra när han kommer i januari är just den meningen.  Då väljer han Riviera istället. Skicka inte gästerna mellan er. Ge dem ett pris bara.

 

Jag kände hur jag ruttnade på hela grejen. Jag blev rastlös ville komma ifrån en stund. Jag behövde träffa Nancy och lånade Nee’s moppe igen och drog söderut. Jag kom ner till Klong Hin blev alldeles varm när jag såg henne och trots att hon är muslim och thailändare och vi befann oss i restaurangen så lät hon mig krama henne en lång stund. Det var stort. Hon tittade på mig pillemariskt med blossande kinder och tryckte in en sked i sidan på mig, “I have not missed you..” sade hon så tillgjort hon kunde. Jag log.

 

 
 

Nancy hade blivit min absolut bäste vän på ön och efter att vi suttit och pratat en stund så levererade hon den brutala sanningen för mig. Jag är ändå glad att det var just hon som gjorde det. Jag hade haft det på känn och antog att det bara skulle vara en tidsfråga innan jag fick det bekräftat. Nancy hade ju suttit på första parkett och sett min relation med flickan på kullen. Men för bara en vecka sedan så hade hon sett hur min kulla passerat förbi restaurangen på moppen med en annan farang. Det var precis just det jag hade varit rädd för. Jag hade inte ens varit ett dygn på Lanta och redan så var alla sår upprivna, eller snarare uppkörda med ett slåtteraggregat  och hjärtat låg utspritt i små pölar på golvet. Klockan var bara tio på morgonen och livsandarna hade redan lämnat mig. Men det var väl därför jag hade kommit hit eller? Att få ett avslut. Jag ville inte lappa ihop något, bara bli fri ifrån förtrollningen. Men nu visste jag inte ens om jag ville vara kvar på ön.  If she wanna go, let her go. Mai pen rai. Don’t think too much. Tam sabai. Nancy tog lätt på saken och tyckte att det inte var något att hänga upp sig på. Jag gillade faktiskt att hon tog så lätt på det. Det verkade sunt och jag visste att hon hade rätt.

 

 

Jag åkte vidare söderut mot Kantiang Bay och en tanke slog mig när jag såg skylten upp mot Marine Park View Resort. En gång hade Lám introducerat mig för bossen där och jag hade sedan varit dit ett par gånger till med kompisar. Resorten bjuder på en makalös utsikt över stranden, och restaurangen och några av bungarna hänger på klippkanterna. De kände faktiskt igen mig och när jag frågade om priser på bungalow så var det inget tjafs över huvud taget. De kapade priset med cirka hälften och jag fick frukost inkluderat. Det var trots allt lite mer än jag tänkt mig från början, men efter att vi gått och tittat på rummet så var det inget snack om saken. En riktig killer view och jag bestämde mig att ge det ett par veckor, då skulle jag hinna samla tankarna och bestämma hur jag skulle göra i fortsättningen.

 

 

Jag var tillbaka på Nature Beach strax före tolv. Packade ihop mina saker och checkade ut. Visst kändes det lite konstigt att dra från Nature. Jag hade aldrig bott någon annanstans och Nee frågade vart jag skulle. Till Kantiang Bay svarade jag. Hon kunde inte tro att det var sant och blev riktigt lång i ansiktet. Men jag var helt ärlig med henne och sa precis hur jag kände med allting. Hon var märkbart berörd av situationen. Ett sting av dåligt samvete for igenom mig , men det var för mycket som spökade där nu, jag kunde inte stanna och när jag väl checkat in på Marine Park View och kommit till ro lite grann så kändes det så jäkla rätt. Magen var fortfarande i uppror och trots att jag var trött så hyrde jag ändå en moppe och for hela långa vägen upp till Saladan för att handla lite riktigt kaffe, växla pengar och för att klippa mig. När jag satt mig i frisörstolen och såg min egen spegelbild fick jag en chock. Jag var blek och hålögd, jag såg riktigt sjuk ut. Sista dygnet hade tagit hårt på mig och jag ville bara hem och lägga mig. Jag blåste förbi Klong Nin och Nature fast jag lovat att stanna, men tog ändå ett stopp hos Nancy en stund innan jag for vidare till mitt nya hem på Kantiang Bay där jag höll mig resten av kvällen. Jag trivdes och saknade faktiskt inte Nature det minsta.

 

 

Så hade ännu en dag i paradiset passerat...

 

#1 - - Skånepågen:

Fan masen det där om att bo på Nature verkar inte alla sig till sin rätt för oss heller då kanske. När du orkar kan du köra dit och se om det finns nått för oss innan allt e slutbokat, oc om du får tag på muddy hans nummer med. Lämna gärna Lanta, men kom tillbaks igen i början på Januari =)

#2 - - Tompus:

Komigennudå! Vad händer? Lämna oss inte i ovisshet! Dessa cliffhangers ger mig dåliga nerver. Du överträffar Dig själv när du beskriver hur ens humör kan påverka hur man ser på världen. Och Fransoser. Hoppas på snar uppdatering, jag kan knappt bärga mig! Och, hoppas på ett lyckligt slut!

#3 - - Peter:

Så rätt att dra till Kantiang. Bra skrivet bror.