Taste Like Chicken

“…Kan du klippa av det här snöret?…”
“…Absolut, jag ska bara ta vespan upp till Saladan och köpa en sax först, vi ses om en timme…”.

Ungefär så har det varit. Hela tiden. Det finns så mycket jag vill och kan göra, men känner mig helt bakbunden utan mina verktyg och alla andra saker man är van vid att runt sig hemma. Känslan av vara kapabel till att göra lika mycket som en med tvångströja på sig.

Utan bil blir det ännu krångligare. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna köra så mycket konstiga och skrymmande saker på vespan, men nöden är uppfinningens moder.


En dag vi faktiskt hade bil.

Hade jag vetat innan hur mycket som skulle behöva inhandlas för att sparka igång hotellet så hade jag kanske dragit mig ur. Visst fanns det massa saker där redan, precis som utlovats. Det var bara det att allting var trasigt. Allt som inte tas om hand när säsongen är slut förgörs av saltet som driver in från havet. Och av monsunstormarna. Havet tar med sig allt som lämnas på stranden. Vinden sliter sönder skyltar. Solen bleker och bränner sönder. Saltet äter sakta men säkert upp allt som ligger för nära stranden. Ståltråd och häftklammer från förra året har pulveriserats mellan mina fingrar.

Som om harmageddon dragit fram och bara lämnat några få överlevare kvar över lågsäsongen. Resorterna överges annars som Klondyke när siste turisten med sitt guld lämnat ön. Sedan byggs allt upp igen den här tiden. Det ligger en spänning i luften. Det renoveras överallt och alla inväntar invasionen. En invasion som verkar dröja i år. På piren slåss trettio rumsraggare om tjugo turister som anländer med båten från Phi Phi. Jag åkte upp dit idag för att känna av läget, men kom för sent så jag missade ankomsten.

Jag berättade detta för Nee och Lám senare idag på Nature och de avrådde mig bestämt från att vara där uppe och ragga gäster. En farang har annars en enorm fördel när det gäller den här verksamheten. På gott och ont. Anledningen är att en farang litar mer på en farang (läs vit västerlänning) än på en thai. Detta är en grov generalisering så klart. Särskilt förstagångsresenärerna i Asien, de kan vara livrädda för att anlända till en kaj med väntande och påstridiga rumsraggare. Nu är det ju ganska lugnt på Lanta vad gäller den saken. Men det här vet thaiarna och tittar inte med blida ögon på en farang som skuttar runt och babblar med alla nyanlända vandrande plånböcker. Man kan helt enkelt åka på stryk om man inte sköter sig. Om man är diskret så kan man dock göra det ibland. Att åka till piren alltså, inte att åka på stryk.

Faktum kvarstår. Jag har ett hotell att fylla. Rummen är redo och klara för uthyrning. Frukost finns att beställa från imorgon. Restaurangen är så gott som klar också.
“Here I am now, entertain me…”

Nature Beach öppnar den 20:e och Eat åker sin första vända med Phi Phi-båten. Jag överlämnar med varm hand uppdraget till henne att ragga hit lite gäster. Under tiden tar jag vespan och köper några saker till. Efter frukosten brukar jag börja dagen med att åka till bankomaten och ta ut en ansenlig summa pengar. De är allt som oftast slut innan solnedgången. Hittills har jag bara spenderat och inte en endaste liten baht har jag fått tillbaka ännu. Så där är det för alla på försäsongen förklarade Lám för mig idag. Alla som satsar pengar är oroliga för hur affärerna ska gå. Sedan i april är alla glada igen.


Hello again Mr...

Det konstiga är att jag egentligen inte varit speciellt irriterad över alla oväntade kostnader. Jag var förberedd på det, men inte att det var så mycket som det redan blivit. Ungefär som att det bara är att gilla läget. Jag vill ju göra det här och har inte en endaste gång betvivlat beslutet att åka hit. Och jag ska absolut inte klaga, jag känner mig priviligerad och jag har dessutom fått massor av hjälp den gångna veckan. Av Bee, Dow, Eat, Nee, Chet, Matte, Rambo med sin styvson, Madd, Kojj m.f. En eloge till dem. Jag kan också jogga på stranden, äta frukost med havet som utsikt, eller det räcker med att sätta sig upp i sängen för att kunna se havet, se magnifika solnedgångar , äta god och billig mat. För att inte tala om vad jag slipper hemma i Svedala med allt som är där med årstiden som närmar sig med kyla och mörker och handling på Ica.

Det är så mycket som hänt senaste veckan att jag har svårt att sortera allt. Varje dag bombarderas jag av nya intryck och händelser. Som alla nya ställen jag besökt på Lanta t.ex. Förr har det handlat om olika restauranger och några marknader. Den här veckan har jag lärt mig var järnhandeln, vattenfabriken, gasolförsäljaren, möbeltillverkaren, elektronikaffären, köksaffären, IT-butiken och några till inrättningar befinner sig. Jag har socialiserat med andra faranger med verksamheter här, lärt mig namnet på ännu fler thailändare här på Klong Nin. Övat på språket, knutit kontakter, mailat med leverantörer i Bangkok, varit trädgårdsmästare, elektriker, reparatör och entreprenör.


Water guy

Som om inte detta var nog så har all annan energi gått åt till att fundera uti hon där uppe på kullen på Klong Toab. Egentligen har jag inte varit ett dugg bekymrad över verksamheten på Nature i jämförelse. Det är nog som tandläkaren i Bangkok sa där jag låg ner i stolen med strålkastaren felriktad mot ögonen. Hon hade lutat sig över mig och viskat bakom munskyddet “.. but in the nights when the demons are coming to you…”

Och i natt var det dags igen. Trots helt slutkörd av dagens aktiviteter så vaknade jag klockan ett och låg och vred mig till efter fem. Då hade jag legat och lyssnat på tuppen ett bra tag som gjorde sitt bästa för att hålla mig vaken till soluppgången. Jag kämpade emot och visste att det skulle vara kört om jag inte somnade innan det blev ljust i rummet.

Ny dag gryr.

Vaknade av alarmet klockan åtta. Rambo och hans “son” skulle hjälpa mig att få upp de nya tygerna i taket i restaurangen. Men först skulle da ha frukost, vilket betyder att jag ska ge dem hundra baht och låna ut moppen så att de kan åka till marknaden och köpa kyckling och sticky rice. Så är det med min anställda personal också. Varje dag ska de ha femtio baht var för att åka och köpa currykyckling i en liten plastpåse. Rambo är dock generös av sig, han har nästan ingenting och begär så lite, men hjälper mer än gärna till om man frågar. När jobbet var utfört så gav jag grabben (som jag glömt namnet på redan) ett par hundra baht i betalning och stökade vidare själv. Rambo och grabben knatade iväg och Kojj sa till mig att titta på bordet. Där låg pengarna. Jag ropade till Rambo och frågade varför de inte tog emot dem. “You are my friend, I help you for free..” svarade han. Motsatsen är annars standard. Alla ska ha sin del, sin procent, “what’s for me?” är en vanligt förekommande fråga.



Mitt nya favorittillhåll är toppstugan uppe på tekterassen. Jag fick idén direkt när jag såg bambuhyddan som stod och skräpade mellan hotellet och köket. Problemet var bara hur man skulle lyfta upp den på taket. Behöver en kranbil. Känns dyrt. Hur göra? Vänta tills jag ser en blev svaret. Ett par dagar senare blev jag bönhörd. Fyra rökande thai låg och slappade på en orange kranbil inne på Nature Beach. De verkade ha slutat för dagen och jag började vifta med armarna och peka bort mot Nature House och förklarade mitt önskemål. Jag erbjöd dem 500 baht för att lyfta upp hyddan på takterrassen och det blev respons direkt. En halvtimme senare var den på plats. Jag har några klipp på det, så om jag får tid ska jag göra en liten film och lägga upp. Nu har vi på Nature House klong nins enda “VIP sky lounge” som jag har valt att kalla den. Dagen efter drog jag lite el och satt in en myslampa under taket så nu kan man make romantic där!



Idag när jag och Matte var uppe i Saladan med hans pickis för ännu en shoppingrunda så ringde Eat och undrade var jag befann mig. Hon ställde frågan på ett sådant sätt att jag förstod att nu var det något problem på gång. Hon bad mig ringa henne så fort jag var tillbaka för det något hon ville prata med mig om. “It’s something problem with your restaurant..” Hon ville inte säga på telefon vad det handlade om, och jag fick direkt en klump i magen som växte för varje minut. Jag förstod att det var förknippat med en stor kostnad. Eller misstänkte starkt det i alla fall. Det är väl någon dyr jävla licens som ska betalas eller något i den stilen som ingen berättat om tidigare funderade jag för mig själv. Jag sa åt Matte och vända bilen och åka tillbaka direkt. Nu hade jag asbsolut inte ro att handla något mer.

Det förvånade mig att det inte handlade om några direkta kostnader, problemet var av religionstekniska själ. Min personal hade synpunkter på mina idéer om att servera fläsk i restaurangen. Jag förstod redan tidigare att det kanske inte skulle falla i god jord, så jag hade frågat om det var ok om jag tillagade själv och förvarade i speciella lådor och använde egna knivar och skärbrädor till de rätterna. Det var ok hade de sagt men nu ändrat sig och bad Eat att medla. De gjorde en stor grej av det och var rädd att jag skulle bli arg och opponera mig och hävda min bestämmanderätt i egenskap av “manager”, men jag var ju bara lättad att det inte handlade om massa nya kostnader. Jag sa till dem att slappna av och förklarade att min personal var mycket viktigare än ett paket bacon. Däremot är väl det inte att räkna med någon “Spicy falukorv salad” i restaurangen i vinter.

Fortsättning följer