Nedslag i den nya verkligheten. Sverige såg vackert ut från luften. Grönt och blått. Jag hade sluppit vintern så när som på någon vecka. Två decimeter snö hemma i Dalarna hade jag tidigare fått rapporter om. 
Nu såg jag fram emot att kliva ut från Arlanda och dra i mig den friska svenska majluften.



Hämtning och färd hemåt via Gävle. E4:an. Viltstängsel. Rådjur. Landskapet svischade förbi. Jag trodde det skulle kännas mer efter så lång tid. Inte hade det doftat något speciellt av fosterlandet heller. Inte som den gången efter första resan till Asien för sexton år sedan. Den gången hade det varit ljuvligt att komma hem och dra i sig majluften. Bytte sim-kort i telefon. Några sms, två stycken undrade om jag hade strumpor på mig. Jag tittade ner på mina fötter. Fortfarande barfota i sandalerna. Welcome to China. Dragon Gate. Vi åkte förbi. Vad önskas? Sibylla. 150g ostburgare. Dippen Hot Orient smakade ingenting. Allt var som vanligt. Kändes som om jag varit borta en vecka bara. Jag saknade Nancys mat.


Siambylla...

Tankning av bil. Räkneverket tickade på. Jag räknade om. Fem jävla tusen Baht. Var vänlig att betala i kassan. Jag tänkte på det första som spritimportören i Bangkok hade sagt när vi träffades. "Välkommen till Thailand, var vänlig betala i kassan.."

En stund senare stod vi på ett bygge och tittade på mitt nästa jobbprojekt. Rätt in i verkligheten bara två timmar efter att landningshjulen slagit i backen. Doften av gipsskivor och byggdamm. På något sätt hade jag alltid gillat det. "Hur vare i Thailand då..?", "Jo, det var väl bra.." Jag var alldeles för mosig i skallen för att kunna utveckla det ytterligare. Hur ska man egentligen kunna sammanfatta åtta månader och ett helt annat liv med några enkla meningar? Det kändes ändå redan som illusion. Jag undrade själv om det egentligen hade hänt. Vart hade tiden tagit vägen? Jetlag.

Chauffören stannade på bygget och jag fick köra hem bilen själv från Gävle. "Kom ihåg att köra på höger sida nu." Redbull och Ahlgrens bilar. Kaffe och kanelbulle. Stannade på Söderås och kände in lite av Dalarna. Utsikten över Siljan. Alltid lika vacker. Tog en bild med polaroid-appen och lade upp. Bekräftat med över sjuttio "likes" från patriotiska kullor och masar. Scenen känns också igen från inledningen i filmen Masjävlar.



Strax före Garsås hamnade jag i en lång bilkö. Långt där framme kunde jag ana någon form av bärgningsarbete. Tydligen hade en tankbil åkt av vägen tidigare på dagen. Jag välkomnade avbrottet. Stängde av bilen och vevade ner rutan. Tröttheten gjorde sig påmind. Gick ändå ut och spanade lite. Kände doften av barrskog. Satt mig igen och blundade en stund. Slumrande noterade jag hur vissa bilister inte orkade vänta utan trixade sig ur kön och vände tillbaks mot Rättvikshållet igen. Den där jäkeln där framme har säkert somnat vid ratten hann jag tänka innan jag själv gjorde samma sak. Flashbacks från säsongen flimrade förbi mina ögonlock. Ansikten och repliker. "You can't go home, you belong to here.."



Men nu var jag hemma. Det mesta såg ut som vanligt. Noretbron och kyrkan och allt det där och det var som om jag aldrig hade varit borta. Jag klev in oanmäld hemma hos farsan för att hämta nycklar och post och vardagen var ett faktum. Det enda som var lite mysko var när jag klev in i lägenheten, då kände jag att, hm här var det längesedan jag var. Hyresgästerna hade dessutom lämnat stället i toppskick. Det var som om ingen hade bott där medan jag varit borta. Fyllde upp ett stort glas kallt kranvatten och drack. Förbaskat gott vatten vi har här i Mora. Har aldrig fattat att folk åker på Statoil och köper smaksatt flaskvatten för dyra pengar när vi har världens godaste vatten gratis överallt i alla kranar.

Ica Maxi. Handla basvarorna. Jag hade bävat inför detta uppdrag. Jag avskyr att handla. Det var annorlunda på Lanta. Där tog jag moppen till Pailot och köpte lite frukt eller gav en lista till dem så körde de ut allt till Nature House. Eller så tog Nancy hand om den biten vilket var ett trevligt avbrott för henne på dagarna.
Kom till kassan med två överfulla korgar. Någon kundvagn hade jag inte lyckats rycka åt mig då man behövde en svensk tiokrona för att kunna lossa på kedjan som håller ihop vagnarna. Det hade inte jag. Jag hade ett Thailändskt Mastercard i plånboken. Kassörskan blippade och blippade. Jag räknade om slutsumman. Fem jävla tusen baht till.

Jag blev på bättre humör efter mitt besök på Ruan Thai där jag lite överraskande togs emot som någon slags stjärna. I butiken fanns för tillfället sju åtta thai som tydligen hade haft stor koll på min vistelse i deras kära hemland. "You are like a superstar here Frank!" Jag log förläget men höll på att spricka av mallighet. De hade läst eller fått översatt tidningsartiklarna om mig och de hade hört att det gått bra för mig. När artighetsfraserna var över ville de genast prata pengar. Jag blev inte förvånad. På Lanta ville alla thai prata pengar hela tiden och det är något jag verkligen lärde mig där. Money number one. Jag log hela vägen ut till bilen.

Söndag. Phnom Penh. Min sista av 225 dagar i Asien för den här gången. Vi hade bestämt oss för att åka till lyxiga Intercontinental som erbjuder något så trevligt som "Free Flow Champagne Sunday Brunch" för den nätta lilla summan 66 Dollar. Kan jämföras med den gatumaten jag åt häromdagen för endast en halv Dollar.
Det gällde alltså att få valuta för pengarna här, och jag kan säga att vi var mycket ambitiösa när vi tog till oss detta svårbemästrade uppdrag. När vi kom dit vid halvtolv så var vi nästan först på plats.



På buffén fanns massa läckerheter som ostron, musslor, lammfilé, ankbröst, gravlax med mera. Där fanns även en chokladfontän men den hoppade jag över eftersom sötsliskiga efterrätter inte är min grej. Free flow är mera min grej kände jag. Särskilt i huvudet. Efter tre och en halv timme när det började närma sig stängning bad vi dem fylla på glasen igen. Flaskan tog precis slut innan Lottas glas var så pass fyllt så att servitrisen skulle vara nöjd. Hon sneglade diskret på klockan och verkade konstatera för sig själv att det nog var slutdrucket för masarna och kullorna som var på besök i de fina salongerna. Hur skulle hon göra? Öppna en flaska till eller inte. Vi sade inget. Klockan var fem i tre och skumpan var god. Var det free flow eller inte? Servitrisen trippade bort till någon överordnad och rådgjorde. Han tecknade obesvärat att det var bara att öppna en flaska till av de dyra dropparna. När vi senare reste på oss vid halvfyra så hade vi fått i oss två flaskor var och man kan nog säga i ordets rätta bemärkelse att vi var rejält salongberusade.

Vi var ändå inte riktigt klara än, så våran tuktuk-förare körde oss genom ett regnblött Phnom Penh till flådiga Raffles som tydligen har happy hour på eftermiddagarna. Där frotterade vi oss i samma korridorer som Jackie Kennedy en gång rört sig. Vi beställde ett par drinkar och kände historiens vingslag i den gamla anrika byggnaden. Under andakt stod vi och betittade Jackies läppavtryck på det odiskade glaset från 1967.



Efter en rejäl powernap hemma på hotellet så möttes vi upp igen på sportbaren Score och kollade på dagens F1-lopp (från Catalunya) på Kambodjas största projektorskärm.




Övrig rapport från khmerlandet. Kontrasterna är ju stora här. Precis som i Thailand så är inkomstklyftorna enorma. Det syns också ibland i gatubilden och jag kan inte förstå hur man kan våga ratta runt en Lamborghini på Phnom Penhs gator. Eller jo, det handlar ju om yta så klart. Statusen är oerhört viktig i ett fattigt land. Man vill gärna visa om man lyckas klättra på den sociala hierarkistegen.




Efter några dagars letande så lyckades jag faktiskt hitta riktigt khmerkaffe, alltså typ samma som de har i Vietnam och Laos. Extra kul att stället hette Nature.




Ja just ja. Hundgrytan. Det blev aldrig tid att åka till Nordkoreanska restaurangen och prova hundgrytan, men jag var dit och rekade lite. (Jag hade nog inte våga prova ändå) Det var stängt när jag kom dit men jag bankade på och fick komma in och studera menyn. Jag förstod att hela grejen kanske var lite känslig och det bekräftades när jag försökte ta ett kort på menyn där hundrätterna var avbildade. Då blev det stopp direkt och hon höll handen över och hon sa också att hon inte gillade kameror. Det var dock helt ok att ta kort på de andra sidorna i menyn. Hon berättade också stolt att de tog in hundarna direkt från Korea. De höll bäst kvalitet. Servitriserna hade även varje kväll dansuppvisning a la massgames nordkorea style go Wallmans Salonger.




För övrigt så kan jag väl säga att Phnom Penh kanske inte är så intressant ur turistsynpunkt. Ett par dagar räcker nog här. Kolla in Killing Fields och Toul Sleng och flanera lite efter riverside så är man nog nöjd sedan. Hade jag inte haft mina vänner här så hade jag dragit upp till Angkor Wat istället. Tyvärr så blev det inte av den här gången, men det står väl kvar några tusen år till får jag förmoda.


Nu då? Om ett dygn är jag hemma i Sverige igen. Via Thailand och Turkiet. Märklig känsla. Dags att dra på sig strumporna igen.

"Don't worry Mister, they are elastic.." 

Så hade hon sagt och sedan backat ut ur rummet med ett  flin på läpparna.

Tidigare på morgonen hade jag suttit och ätit frukost på Villa Langka, och bläddrat i lokalblaskan Phnom Penh Post lite förststrött. En liten artikel hade väckt mitt intresse och jag bestämde mig för att prova eftersom jag inte hade några egentliga planer för dagen. De bofasta vännerna var ju ändå på jobbet. Gångavstånd från hotellet hade det varit också, så jag gick dit efter att först ha legat på rummet och läst om Kambodjas, eller hela Indokinas, historia i tre timmar. Mycket intressant och jag får rätta mig själv lite grann, det var faktiskt mest vietnamesiska styrkor som placerade ut minorna och inte jänkarna.
Men nu ska väl inte jag sitta och låtsas vara historielärare här på bloggen. Här är en kort enkel sammanfattning istället, sedan rekommenderar jag också att läsa wikipedialänkar om Pol Pot med (kh)mera.

Eller som hon sa den där blondinen,
"Asså, vem e den där Kme Råå egentligen, som alla snackar om?"



Jag blev väl emottagen av hyfsat engelsktalande personal som berättade om de olika behandlingarna och efter en stund valde jag den med de varma stenarna, samma som jag hade läst om i tidningen.
Hon visade in mig i ett rum och gav mig en handduk och uppmanade mig att ta av alla kläderna och sedan ropa när jag var klar.
"Men inte allt va?" hade jag frågat klentroget.
"Everything." sa hon och tittade mig bestämt i ögonen.
"Kallingarna också alltså?..."
Hon böjde sig ner och drog ut en byrålåda och gav mig ett litet paket.
"Ok, put these on!"
Jag tog bort plasten och vecklade ut det lilla tygstycket. Det påminde om ett par underbyxor för en barbiedocka och jag upplyste damen i fråga om att jag trodde nog att de var lite för små för att passa mig. Men visst, det var som hon hade sagt. De var så pass elastiska så jag tror till och med King Kong hade fått på sig dem. Bara det att maskorna blev lite större.

Sedan började behandlingen med de varma stenarna. Det var massage både med stenar och händer och det var två stycken som höll på. En som masserade och en som assisterade och bytte stenarna som blivit för svala. Det hela kändes proffsigt och de hade fattat grejen med att skapa ett spa som levde upp till förväntningarna. (Inte som vissa pajasställen på Lanta där de sitter och pratar mobiltelefon med ena handen och förhoppningsvis masserar med den andra.) Men ni kan vara lugna, jag hade hela tiden en handduk över som täckte mina nya chica fisknätskallingar. Behandlingen tog 90 minuter och kostade 20 dollar, (600 Baht). Det är naturligtvis ett högt pris för att vara i Phnom Penh men så ligger det också i området där de flesta expats bor.
Efteråt fick man te och en inte alltför delikat tallrik med sojabönor i någon slags youghurt eller vad det var.  Jag tog en sked och förklarade sedan att jag var allergisk mot soja och inte kunde äta upp.

Här är länken till Angkor Spa. Jag fick just inga egna bra bilder därifrån, så kolla in deras site istället.





Övrig rapport från Khmerlandet. Inte mycket svenskar befinner sig här i Phnom Penh. Uppgifter säger mellan 200-400 personer per dag, inkluderat expats och turister. Jag har dock sprungit på ett par av dem, på S-21 och Killing Fields bl.a. Man undrar hur många svenskar som rör sig i Bangkok varje dag.

Har förresten flyttat till ett nytt hotell igen. Khmer Surin. Ett riktigt stylish boutiqe hotell som har tio nya rum ovanför deras lika coola restaurang. Allt inrett i stilen kina-khmer, och här blir också mina sista nätter i Asien för den här gången. Snart är det dags för livet hemma i Sverige igen och det känns konstigt att jag ska åka hem om två dagar.

I nästa inlägg ska jag berätta om den koreanska restaurangen som hade hundgryta på menyn.

Nej , nu måste jag dra ser jag på klockan, jag ska följa med och träffa och äta med något slags ambassadfolk ikväll.

Att skjuta ihjäl en gris eller ko med ett raketgevär skulle tydligen vara fullt möjligt här i Kambodja. Jag hade även fått höra att man kunde kasta handgranater på dem men det är inget som de sysslolösa tuktuk-förarna kunde bekräfta för mig. Jag misstänker att detta är olagligt men pågår ändå bakom kulisserna eftersom ingen först ville berätta öppet om det, utan jag har bemötts med besvärade leenden och flackande blickar av tuktuk-chaffisarna, men som ändå vill tjäna en slant på en körning till en "normal" shooting range där man ska pricka cocosnötter och annat trams. Det har jag redan provat utanför Saigon, med en M-60.

Vid närmare efterforskning visar det sig att det kostar 200 us dollar för raketen, 300 dollar köper du kossan för, samt 100 dollar till för hundra skott till en rysk M-57 i det tillfälle du eventuellt skulle missa din kära ko med raketen. Hörde något om paketpriset 800 us dollar för den lilla angenäma combon handgranat + ko.



När jag fått detta bekräftat så lät jag meddela att jag inte var intresserad att skjuta sönder de stackars oskyldiga djuren utan nöjde mig med att slå ihjäl några insekter då och då, och att jag ändå föredrog importerat kött framför lokalproducerat. Inte heller är jag någon jägare, så jag skulle säkert missa med raketen ändå. Vilket antiklimax om man nu ändå bestämt sig. Nej, det verkar oerhört grymt och jag har svårt att förstå att någon skulle se en tjusning i att ihjäl en ko med handgranat.




Övrig rapport från khmerlandet dag 3: Phnom Penh är ganska skitigt men ändå charmigt. Jag gillar det gamla kolonialarvet. Arkitekturen och matkulturen. Enda amerika-kedjan är KFC. Khmererna är tydligen ett ganska förlåtande folk, men de måste ju ändå smyghata USA för alla bomber och minor. Man ser många som saknar ett ben eller två. Kambodja verkar sargat och det är inte konstigt. Både Vietnamkriget och Pol Pots härjningar har satt sina spår. Kontrasten mellan Bangkok och Phnom Penh är slående. Det går inte att jämföra de olika huvudstäderna. Ett besök på ryska marknaden idag kunde väl ändå påminna om en motsvarande marknad i Thailand. Det vanliga tjafset med t-shirts, souvenirer osv. och sedan maten då som alltid är intressant att studera. Sedan är tydligen peppar en grej de håller på med här också och är en av de sakerna man ska köpa med sig hem.

Två valutor håller de på med också. US dollar och den lokala Riel, jag räknar om båda till Baht för att jag ska fatta hur mycket saker kostar. 4000 Riel är lika med 1 dollar som är lika med 30 Baht. Svenska kronor? Det ska jag försöka börja med nästa vecka.

Nu ska vi besöka Phnom Penhs högsta sky bar. Den ligger på 8:e våningen.

Kvällen avslutade vi på klassiska FCC, eller snarare Foreign Correspondent Club, som ligger ner vid riverside. Ett mål i sig och orsak nog för mig att besöka Phnom Penh. Det var alltså här i den gamla kolonialbyggnaden som krigskorrespondenterna huserade och rapporterade hem till Europa under Vietnamkriget. Det kunde ta dagar innan man fick en öppen linje och kunde ringa hem om nyheterna. Under tiden dracks det gin & tonic i baren och svettades under de stora takfläktarna, och journalisterna från de olika länderna skröt om vem som hade varit med om de värsta strapatserna. Vi tog också några drinkar här först och även middagen, men utan att för den del skryta om några strapatser för varandra. 



Jag har alltid fascinerats av Asien i allmänhet och Sydostasien i synnerhet, och gillat att lyssna på utrikeskorrarnas rapporter och kåserier därifrån. Särskilt på radio. De bästa asienkorrarna har varit Kjell Albin Abrahamson, Herman Lindqvist och så klart Staffan Heimersson som också myntade uttrycket "Rösten från Östern" under sitt första kåseri om Kinas enbarnspolitik från Shanghai för en så där tjugo år sedan. Inlägget som jag skrev förra veckan Strax före deadline syftade på Lindqvists bok från 1980 med samma namn.


Korrens val...

Jag hade förresten frågat Marco vad det var för dress code som gällde.
"Dress code?"
"Ja.."
"Vart då?"
"Dit vi ska.."
"Vi är i Kambodja nu!"
"Jo jag vet"
"I Kambodja finns ingen dress code. Här har man flip flop på sig"
"Fattar.."


Killing Fields & Toul Sleng.

Dagen började med ett besök på Killing Fields , eller Choeung Ek strax utanför Phnom Penh. Man fick en bandspelare, hörlurar och en karta man kunde följa runt området. En intressant lyssning och man har svårt att förstå hur Pol Pot kunde göra mot sin egen befolkning. Inte så värst länge sedan heller, utan detta folkmord skedde under mina tidiga omedvetna barndomsår.



Än idag kan man hitta benrester och kläder efter offren på området efter kraftiga regnoväder. Flera tusen kroppar hittades och grävdes fram bara på det här området. Det finns massor av killing fields runtom i Kambodja






Toul Sleng S-21 är tortyrfängelset som ligger inne i stan. Det var egentligen en skola men som röda khmererna gjorde om från klassrum till fångceller och tortyrkammare. Intrycken här berörde mig starkare än ute vid massgravarna.


En av tortyrcellerna på S-21.


Jag ska faktiskt ta och slänga in ett par högupplösta bilder eftersom jag tog med systemkameran.


0,8 x 2 meter cell.


Loftgångarna klädes med taggtråd så att inte fångarna kunde kasta sig ut och begå självmord.


Några av 9000 skallar i stupan vid Choeung Ek.


Övrig rapport från khmerlandet. Regnet fortsätter ösa ner. Kaffet är gott i det här landet och juice och drinkar gjorda på passionfrukt verkar vara grejen i den här stan. Engelskan är bättre än jag förväntat mig även om uttalet är lite luddigt ibland. Vi hade en plan om att dra till beachen i Sihanoukville till helgen, men om det fortsätter regna så blir det nog inställt. Då är frågan om det kanske blir en tur upp till Angkor Wat ändå. Eller...eh, jag vågar knappt säga det, men back to Bangkok i förtid.

Det första jag tänkte när jag satt i taxin på väg in från flygplatsen till hotellet i Phnom Penh var om de inte hade några dagvattenbrunnar som tog hand om allt regnvatten som nu öste ner. Folk vadade fram på gatorna med vatten upp till knäna och vesporna plöjde fram genom trafiken så gott de kunde.




Efter nästan två veckor i Bangkok så bokade jag alltså in en minitripp till Kambodja. Det var väl kanske dags eftersom det har varit det enda land i Sydostasien som jag ännu inte besökt efter dussintalet resor till Asien. Sedan passade det ju bra eftersom jag har ett par kompisar, Lotta och Marco som bor här nu och jag behövde träffa lite känt folk igen efter min lilla svacka förra veckan. Även om jag nu sista dagen faktiskt lyckades styra upp ett möte i Bangkok med spritimportören från Vika. Jag ska återkomma om äventyren in The Big Mango i ett senare inlägg.

Att komma till ett nytt land innebär att man är helt nollad på det lokala språket och all thai jag lärt mig blir omedelbart värdelös. Av bara farten slinker artighetsfraserna ut i alla fall på thai innan man kommer på sig och ändrar till engelska.

Efter en halvtimme i taxin uppdagade jag en annan sak. Det var något som inte stämde. Vad i helsike, vi kör ju på fel sida av vägen och ratten sitter på fel sida konstaterade jag. Eller förresten, det är ju här i Kambodja det stämmer. Det är ju precis som hemma. Högertrafik. Åtminstone för det mesta såg jag senare. Vesporna verkade ha en tendens att åka på båda sidor om vägen och även mot trafiken således.


Mot Marcosplatsen i Venedig... (Snott foto av Marco Muuri)

Efter incheckning på Blue Lime och en snabb ölprovning av det lokala ölet Angkor så blev jag upphämtad av mina vänner från Dalarna. Efter att ha kryssat fram genom Venedigs kanaler i våran gondol, jag menar Phnom Penhs vägar med våran tuktuk, så kom vi till en spännande khmerkrog som serverade riktigt gott khmerkäk så klart. Det bästa med att träffa folk som bott på ett ställe ett tag är att man slipper gå på en massa minor (öh..) beträffande restauranger och ödsla massa tid och energi på att hitta guldkornen som man alltid får göra i en ny stad. Det här stället heter för de intresserade Sovonna och ligger på ett ställe som jag inte hittar tillbaka till utan någon slags satellitnavigering.


Kan man få (kh)mer käk här eller?


I morgon blir det Killing Fields och Toul Sleng, eller S 21 som det också kallas. Det är förresten raka motsatsen till T 21 i Bangkok. Om jag nu klarar av det.

Bangkok har bjudit på rena rama febertemperaturerna de senaste dagarna, och i morgon så har de lovat 40 heta jäkla plusgrader. På tisdag blir det kallt igen enligt prognosen med endast 35 grader. En sådan här tryckande hetta har jag aldrig upplevt någonsin förut. Det går knappast att röra sig utomhus under dagtid. En vindpust känns som om någon blåser med hårfön på en och med lite avgaser i tillägg så blir det olidligt. Man får hålla sig på rummet eller i något köpcenter. Det nya Terminal 21 vid Asok var kul att se även för en som inte gillar att shoppa, men mer om det senare.



Efter ett par dygn på Lebua så flyttade jag till ett lite billigare, men fortfarande dyrt hotell på Sukhumvit Soi 11 som heter Aloft. Jag gillade hotellet direkt, ännu ett i raden av nya designhotell som poppar upp i Bangkok. Sängarna får högsta betyg och är ett strå vassare än Lebuas faktiskt. I morgon har jag bott här fyra nätter och det blir väl dags att prova ett nytt igen kan jag tro.

Att boka om biljetten hem visade sig vara en dyrare historia än vad jag trott. Egentligen har jag hemfärd den 2:a maj men jag är inte riktigt redo att komma hem än. Faktum är att det skrämmer mig lite. Dessutom är mina hyresgäster kvar någon vecka till, så nu är siktet inställt till mitten på maj då jag har lovat att dra igång ett nytt jobbprojekt som jag tackat ja till.

Så nu måste jag bestämma mig i morgon om jag ändå ska ta min biljett hem utan att krångla, jag har ju både stugan och ett par andra boendealternativ, eller om var jag ska ta vägen om jag blir kvar. Att stanna i Bangkok känns inte som ett alternativ i den här hettan. Uppsöka en badstrand blir det kanske ändå. Eller så åker jag till Kambodja och hälsar på vänner i Phnom Phen, samt en vända upp till Siem Reap och Angkor Wat. Men nu var det ju så att jag var upp på Immigration häromdagen och gjorde en extension på visumet, vilket var helt onödan i så fall.

Har hunnit med ett besök på Ikea igår också. Det kändes lite konstigt att helt plötsligt stå där i ett miniatyr-Sverige. Jag köpte jag en låda pepparkakor som jag gav till personalen här på hotellet. Det var uppskattat. Jag åt upp hälften medan jag stod där och socialiserade och berättade om våra svenska traditioner.


Pepparkaksgumma från pepparkakeland...

Landade i Bangkok sent på eftermiddagen och fick se solen gå ner över staden i taxin på väg in från Suvarnabhumi. För att spara tid gjorde jag det smarta draget att åka upp på Departure och tog en taxi därifrån, innan bilarna åker runt för att plocka upp nya kunder som står nere på Arrival och väntar.



Kom till Lebua och blev av oklar anledning uppgraderad till Tower Club at Lebua, vilket innebär någon slags svit belägen på 55:e våningen. Det ovanliga med Lebua är att det finns balkonger på rummen och jag fick skriva på ett papper om att inte bete mig som ett svin och kasta ut saker och att ansvara för uppkomna skador som ett eventuellt resultat av detta. "Please don't jump" som hon i receptionen så milt uttryckte det. Sedan kom en bellboy med väskan upp på rummet och även en nyckel för att låsa upp balkongen.


"Please refrain from leaning over or sitting on the balcony's balustrade."

Efter en dusch så var det dags att kolla in Sirocco Sky Bar på 64:e våningen. Det ska alltså föreställa Bangkoks "credigaste" i sin klass och en dress code föreligger alltså. Eftersom jag blir så in i helsike varm i täckta skor som även inkluderar strumpor - som jag inte har haft på mig på...207 dagar (minus julafton) - så tog jag ändå chansen med sandalerna eftersom jeansen ändå täcker halva foten. Nej, det är inte samma sak som flip flop.

Tog hissen upp med andra parfymdoftande faranger och vi fick alla ett varmt och proffsigt välkomnande och som bara i förbifarten så viskar en av de förtjusande damerna förkunnande att de har en dress code och att "Full covered shoes is required". Jag svarade först glatt på sydthai "Mai pruu" och kom sedan på att här i Bangkok fattar de ju inte ett dyft av de fraser jag lärt mig där nere på Lanta. Vi ses om ett par minuter sa jag och åkte ner och satt på finskorna (det är något annat än finländskorna..)


Pink on the Roof

För en gångs skull så tog jag fram systemkameran. Har ju hela tiden använt mobilkameran annars och oftast med polaroid-appen. Nog för att jag gillar effekten med den, men den klarar ju knappast svåra ljusförhållanden och kontraster. Bilden ovan tycker jag blev riktigt bra med de suddiga ljuspunkterna nere på backen.

Drinkarna var så klart skitdyra, men det hade jag räknat med. De billigaste startade på 500 baht, och med service charge och skatt som de alltid lägger på i efterhand på flashiga ställen så landade det på 577 Baht för ett sådant glas som jag håller i handen. En flaska öl kostade ca 450 Baht, alltså tio gånger mer än den gör nere på gatan. Men här betalar man för utsikten, och jäklar vilken utsikt säger jag.


Slår vad om att ingen skulle se om man hade sandaler på sig...

Jag stod där och blickade ut över Bangkoks skyline och tänkte på säsongen som gått. Ett halvår som började så mörkt ekonomiskt men som vände och slutade så mycket bättre. Jag hade rott skutan i hamn och hade fått någonting över också. Jag var nöjd, en oerhört angenäm känsla. Jag struntade i vad det kostade. "Another drink Mr Bladh?" Självklart, ta en du också. "Oh, mai dai, haha".


The Dome.

Det kom för sent. Samtalet. Det hade gått för lång tid och jag var redan mentalt inställd på att det inte skulle bli något mer. Dessutom så hade jag redan börjat kränga grejerna. Jag hade ju blivit mest fundersam över helomvändningen från deras sida. Knappast glatt överraskad. Jag hade svarat dem att jag inte kunde ta ett beslut om en fortsättning så snabbt över telefon. Att jag var tvungen att tänka på saken. Men jag hade redan bestämt mig för att säga nej. Antagligen kommer jag ångra mig gruvligt när nästa mörkersäsong närmar sig.

Det är som hon sa min vapendragare, att jag inte vet vem jag kan lita på. Om de redan har ändrat sig två gånger så kan de ändra sig igen. Jag hade ju förresten redan lovat bort moppen till Bee's kollega, jag skulle aldrig kunna bryta ett sådant löfte. Samma sak med tvättmaskinen och kylskåpet och några andra saker som jag lovat efterskänka till Nancy och Sao. Jag skulle aldrig ha hjärta att behålla de sakerna. Om jag nu skulle fortsätta driva Nature House nästa år så hade jag varit tvungen att börja om på nytt igen. Köpa allt en gång till.

Det där är alltså ett par veckor sedan som jag fick telefonsamtalet och jag ville ändå känna in ett tag om jag själv skulle ändra mig och kanske ändå köra en säsong till. Men det definitiva kom till mig för två dagar sedan när jag låg uppe på rummet och hörde någon prata ute på min takterass. När jag gick ut kollade vad som stod på hittade jag ägaren för granntomten där och som dessutom hade en arkitekt i släptåg med sig.
Jag frågade vad de gjorde och de svarade att de inspekterade utsikten och tomten och planerade för den nya resorten de tänkte bygga där. De skulle visst starta redan i lågsäsongen.

Poletten trillade ner. Var det därför gamnästet hade gjort en helomvändning? De hade fått nys om den planerade byggnationen? Ena dagen ville de ha ett pris på inventarierna, nästa dag erbjöd de en fortsättning på kontraktet.
En byggarbetsplats som granne är det sista man vill ha som hotellägare, och gäster som klagar är den sämsta marknadsföring man kan ha.


Snart en byggarbetsplats nära dig...



I övrigt...


...så har jag sålt den sista Changen nu. Systemet med "self service" har varit väldigt uppskattat, och har så vitt jag vet bara missbrukats av singaporianerna som bodde här för ett tag sedan. De plockade på sig åtskilliga flaskor Singha utan att skriva upp på listan. Det var väl lika bra det, eftersom ändå knappt ingen ville dricka Singhan. De sista flaskorna gick jag in med till massagen bredvid och bytte ut mot Chang, och vips så försvann de också.



...så kom ju firandet av Songkran av sig lite grann med tanke på tsunamivarningen. De flesta drog från ön och de som skulle komma kom inte. Sedan är ju Songkran snarare en buddhistisk högtid och därmed lockar det inte fram glädjeyran hos mussarna på ön. Det hindrade mig dock inte från att beväpna min personal med ett par rediga vattenpistoler.



...så har Sao jobbat sin sista dag idag. Tre rum checkade ut så nu har vi bara en kiwi-familj kvar på hotellet. "Beua" tyckte Sao och sa att hon kunde sluta lika gärna. "Ok" sa jag och skickade hem henne med slutlön och några goodiebags med lite prylar från hotellet. Tycker förresten att hon ser stenhård ut på den här bilden med tuff attityd och vattenpickan hängandes på axeln.

Idag startar SONGKRAN. Det är alltså det Thailändska nyåret! Det kommer att bli fest i dagarna tre och ingen kommer undan vattenkanonerna.


Nancy taking care of the business...

En del av mig ville verkligen se vågen komma. Och jag förstod att jag inte var ensam där uppe på kullen med de tankarna. Det rådde knappast någon panik uppe på Halabala. Snarare en slags förväntan om att vi alla snart skulle få se en storslagen teater.



Folk satt och spelade yatzy eller minglade runt med en öl i handen. Öl som Ammy och hennes kompis passade på att ta hundra baht för, eftersom alla affärer och restauranger nu var stängda pga evakueringen. Samma del av mig beundrar sådant företagande. När man ser möjligheterna.
Alla satt och småpratade, tittade ut mot det stora havet, kastade blickar mot TV:n som rapporterade om jordbävningen och den annalkande tsunamin.



Förra inlägget avslutades ju precis innan allt drog igång igår. Någonting var på gång förstod jag. Jag hade gått ner från rummet till receptionen och ut på vägen. Nancy stod i telefonen och verkade upprörd över något.
Bilar kom körandes i full fart med varningsblinkers ivrigt tutande för att röja väg. Andra pickuper stannade för att plocka upp folk på flaket. Eat passerade mig i sin svarta chevrolet. Hennes blick var panikartad. Hennes fot i botten. Förresten, alla jag tittade på hade samma...skräck i blicken. Vad fan är det som händer tänkte jag.

Vänder upp mot Nancy igen som är på väg ner mot mig, samtidigt ringer mobilen i fickan. Ser att det är Ammy. "TSUNAMI IS COMING P'FRANK, YOU MUST COME UP HERE!" Jag möter Nancys blick och när hon får ögonkontakt så säger hon samma sak. "Tsunami is coming soon, we must leave! You tell the guest, reu reu!"

Tre rum uthyrda. Lätt match. En ryss, ett ungt par från Skottland (som prutat på rummet), samt två medelålders kvinnor från Tjeckien.  Först ryssen som jag verkligen fick förklara för flera gånger vad som var på gång innan han trodde mig. Sedan upp och knacka på dörren till skottarna som inte verkade vara på rummet för tillfället. Konstigt eftersom jag såg deras flipflop utanför dörren och även deras moppe stod parkerad. Sprang ner igen och mötte tjeckiska damerna som kom upp från stranden med panik i blicken. Jag sa åt dem att ta värdesakerna med sig och ta första bästa tuktuk eller bil upp på någon höjd. Jag hade ju sett hur bilarna plockade upp folk efter vägen. Jag skulle senare på kvällen bli varse att det var inte riktigt korrekt av mig i egenskap av manager för hotellet. Jag sprang upp ännu en gång till skottarna och knackade på deras dörr. Ingen reaktion.

Nancy hade jag skickat iväg för att möta upp sin familj nere på Klong Hin. Jag packade ihop mina egna värdesaker och låste alla dörrar på Nature House medan jag väntade på ryssen som verkade ta en evighet på sig. När han var klar så tog vi mopparna upp mot Klong Toab. Polisen hade satt upp vägspärrar uppe i korsningen och frågade vart alla som kom från Klong Nin var på väg. Halabala Resort skrek jag åt honom i farten och han backade och släppte förbi oss. De utan bestämd destination blev skickade åt andra hållet upp till Khao Jai Restaurant.



Uppe på Halabala hade det börjat samlas allt mer folk, och jag smet istället ut och satt mig på Ammys balkong där jag hade första parkett ut mot havet. Reaktionerna på facebook lät inte vänta på sig. Jag blev kontaktad av både Sveriges Radio och SVT som ville komma i kontakt med folk på plats. Jag tyckte att det var lite onödigt så länge det faktiskt inte hade hänt något. Någon hade ropat på vargen, men inte hade vi sett någon varg ännu.
Alla väntade på den stora vågen som skulle komma om någon timme, om tjugo minuter, alldeles strax, den hade ju nyss slagit in mot Phuket sa ryktena. Skulle inte havet dra sig tillbaka snart?



Efter ett tag blev det mörkt och vi såg inte längre horisonten. Folk verkade besvikna. Jag förstår att detta kan låta helt horribelt med tanke på vad som hände 2004, och naturligtvis så önskar ju ingen en repris på den katastrofen, men ändå så var det som om folk kände sig blåsta på konfekten.

Mitt i det här spektaklet så satt jag med mina tankar på hur jordbävningen utanför Sumatras kust hade fört oss samman igen. Jag hade varit mer eller mindre inställd på att vi inte skulle ses något mer innan jag åker hem. Att det kanske blev bäst så. Inte riva upp såren igen. Men nu hade hon ringt upp mig och varit orolig och ville att jag skulle komma. Så klart hade jag åkt dit. Träffade hennes mamma igen också som var på besök. Vi kramades förstås och hade hon fått bestämma hade jag varit måg för längesen. Brorsdottern var där också med nya hundvalpen "Lucky".
Jag tänkte också på Nancy. Hur våran relation utvecklats under den tiden vi jobbat ihop. Jag ringde upp henne, och anade jag inte en viss underton av missnöje att jag befann mig uppe på kullen igen?
Jag tänkte också på det där telefonsamtalet häromdagen. Hur skulle jag egentligen förhålla mig till det? Jag tog upp det med Ammy och efter att hon funderat ett tag så sa hon "No, they kihok you". Jag tror det också. De bluffar. Men hur ska man kunna veta i landet där ingenting verkar vara på riktigt, förrän efter det har hänt? Inte ens då ibland.

Ungefär som i den där pjäsen I väntan på Godot...

Nyfikenheten och hungern fick mig att ta moppen ner mot Klong Nin för att kolla läget. Allt var nersläckt, alla var borta. Rena rama spökstaden. Som Pripjat ungefär. Den känslan fick jag. Eller som Stephen King's klassiska bok "Pestens Tid". Några koner på vägen bara som markerade att det var "Hit men inte längre". Det var lätt att runda dem och komma in på själva strandvägen som löper bort mot Nature House. Jag vände halvvägs och letade mig upp mot 7/11 på Klong Toab. Stängt så klart men bredvid så fann jag en ensam entreprenör som sålde pannkakor. Vilken hjälte, det gäller att se möjligheterna. Jag var enda kunden dock. Knappt någon annan hade vågat sig ner till huvudvägen.



Efter ett tag så blåste de faran över. Det var ett jäkla liv i den där tsunamiskrämman och den fick fick många faranger att springa uppåt höjderna igen, innan de förstod att det betydde grönt ljus. Alltså ingen tsunami.



Rent affärsmässigt så visar sig detta nog vara dödsstöten för säsongen. Jag skrev ju i förra inlägget att vi var fullbokade inför Songkran som drar igång imorgon. Tyvärr så avbokades fyra av mina rum idag pga tsunamivarningen. Det spelade ingen roll att både jag och Nancy förklarade att det inte var någon fara längre. Ingenting har hänt. Det är bara att komma hit och fira precis som ni planerat. Men thailändarna som bokat upp rummen vågade inte komma hit nu. Samma sak hade hänt på Nature Beach enligt Nee. Jag var precis ner till Nancy och frågade vad hon tyckte om allt. "Beua" var hennes enkla men tydliga svar. Nu var hon beredd att stänga, struntade i pengarna. Sitta i trettiofemgradig värme hela dagarna och vänta på att något ska ske är inte kul för någon. Ok, igår skedde det ju något trots allt. Eller inte.


"Sawadee khap, jag skulle vilja avboka fyra rum,
vi drar till Bangkok och firar Songkran istället..."


Undrar ni vad som hände med skottarna som bodde här på Nature House? Ja, de hade legat på rummet med hörlurar och lyssnat på musik under uppståndelsen. Inte hört ett smack. När de gick ut och skulle käka vid sjutiden så var allt kolsvart och inte en käft fanns kvar på Klong Nin.

Jag har nu bestämt mig för att boka om biljetten hem. Jag tog beslutet häromkvällen, i söndags närmare bestämt, när jag satt på White Rock och tuggade i mig en brittisk "sunday roast menu" och fick en smakbit av västerlandet. Sedan om den måltiden får mig att åka hem tidigare eller senare får ni gissa själva.


Brittisk mat och fotboll. Lika kul som det låter?

Jag har hängt allt oftare på White Rock på sistone. Det har blivit lite som en samlingspunkt för de faranger som fortfarande är kvar på Klong Nin. De har ett bra koncept på menyn och man får alltid stora och välsmakande portioner. Deras "full rack of ribs" är redan en klassiker efter bara en säsong.

För varje dag som går nu i april så blir det allt lugnare och turisterna försvinner sakta men säkert. Jag har dock fullbokat över Songkran vilket gläder mig. Varje bokning vi får nu känns som en ren bonus då jag har utgått från att april skulle bli en minusmånad. Dagarna är ganska sega och långsamma nu för både mig och Nancy och Sao. Jag frågade dem igår om de tyckte att vi skulle stänga igen hotellet, men de vill ju precis som jag krama ur det sista av säsongen. Samtidigt, så fort jag åker härifrån så måste jag börja betala boende för mig, samt börja äta frukost och lunch på restaurang. Jag har varit enormt bortskämd här med Nancy som lagat så god mat varje dag.

Jag är väldigt kluven inför stängningen, när den än nu blir. Som jag sagt så ser jag fram emot det, men vet också att jag kommer sakna livet här redan efter några dagar. Det har varit mitt livs bästa tid, även om det kanske har låtit lite negativt i de senaste två inläggen.

Vänta lite, det är ett jäkla liv utanför nu, måste gå ner och se, verkar vara något allvarligt.. jag postar det här inlägget nu och återkommer senare..

(EDIT: Det var gårdagens tsunamivarning. Jag skriver ett till inlägg snart)

Jag hade knappt hunnit lägga ut krokarna om att jag tänkte kränga min Honda Dream innan jag lämnade Lanta. Det blev som en väckarklocka för gamarna som förstått att det snart skulle finnas mer godsaker att plocka ur nästet.



De började kretsa runt huset, och särskilt då köket, men gjorde bara utfall när alfahannen inte var närvarande. Men jag var lugn, jag litade på min allierade, och attackerna var väntade. Jag log i mjugg från mitt gömställe.

Jag hade betalat drygt 40000 baht för hojen och slumpade nu iväg den för 25000 illbahtingar. Ser ut som ny, inga olyckor och endast 300 mil. Jag fick genast respons från Pimalai, en kompis till Bee som ringde och ville ha den osedd. Inget tjafs om priset, bara bekräftade att han tog den. Samma kväll kom det en indisk skräddare och också ville ha den. Tyvärr sa jag, någon har redan ringt och bekräftat att han köper hojen av mig. Det ville indiern inte lyssna på utan ville titta i gröna boken och börja diskutera priset. "Discount? Men varför ska jag ge dig rabatt på priset om någon redan har bekräftat köpet och dessutom inte tjafsat om köpesumman?"

För övrigt så uppvisade han helt fel attityd gentemot mig och jag läste av honom direkt att han ansåg att jag var en dum farang som han lätt skulle kunna lura av hojen. Jag gav hellre bort den till Sao än att sälja till denne herre.

Gamarna tog tillfället i akt och var in i köket och nafsade efter hårdvalutan. Kylskåp, tvättmaskin, vattenkokare, ugnen mm. Helst ville de nog ha allt gratis. Att jag bara skulle lämna grejerna bakom mig när jag lämnade hotellet. Min personal höll masken och sa att de inte hade en aning om vad jag skulle göra med allt.
En dag ringde de till och med från självaste gamnästet och ville ha ett pris på på både motorcykel och prylarna i köket. Jag svarade att tyvärr så var både hojen och tvättmaskin, ja nästan allting, sålt redan. Det ville de inte lyssna på utan bad mig bara räkna ihop ett pris på allting.
Tänk om de bara visste.

Dagen efter så ringde telefonen en gång till och den informationen som framfördes då gjorde mig väldigt fundersam. Det var på eftermiddagen och jag låg och slumrade uppe i 201:an, mitt gamla favoritrum som jag nu flyttat tillbaka till. Sedan jag stängde frukosten förra veckan så har jag ramlat in i en riktig komaperiod och jag kan ligga i timmar och vila på dagarna, och samtidigt hålla mig undan den trettiofemgradiga värmen.
Men nu gick jag ner till Nancy som låg och vilade i en sala. Det var ändå fullbokat. Hur vi nu kan ha fullbokat i april. Hon såg direkt att det var någonting. Vi känner varann väl nu. Läser varann som en öppen bok. Tillsammans tio timmar om dagen i ett halvår. Sådant sätter sina spår.
Jag berättade om telefonsamtalet.

"Why? Why they say like that..?
"I have no idea. I don't understand anything now.."
"So..how you do..?"
"I have to think. I'll take a swim."
"Pbai loie"